Mer om kulning

Fakta om kulning

Ordet kula är egentligen dialektalt, och har lika många namn som ställen där kulning använts. Kauka, kollra, lulla, locka, kuja…

 

Kulningen är alltså en form av lockrop där rösten används i ett starkt, högt och mycket kraftfullt röstläge för att bära långt.

Man kunde med hjälp av kulning kolla läget hos grannarna några kilometer bort. Kanske varna dem för björn eller varg de sett i skogen

eller med hjälp av ”kodade” melodislingor kunna be om hjälp att leta efter ett borttappat djur i skogen.

Och så användes kulningen för att kommunicera med djuren, t.ex. ropa hem dem från skogen för kvällsmjölkningen.

Så kulningen hade verkligen en funktion som tappats bort nu när vi lyft upp den på scenen mer som skönsång.

I verkliga livet använde man den röst man hade då man kulade oavsett om man var musikalisk eller inte, även om många som kulade i sin vardag ofta blev mycket skickliga på det. De unga lärde av de äldre. Män kunde också kula, även om det inte var lika vanligt.

 

Kulningen bygger på variation och improvisation, och växlar mellan högt och lågt tonläge och mellan melodiösa slingor och kortare kärnfulla lockrop som kan bestå av nonsensord, djurläten eller namnen på djuren, ofta med ljud som fångar upp temperamentet hos de olika djuren.

Kulningsljudet kan nå mycket långt om förhållandena är gynnsamma, i tysta skogar utan vind. Röstklangen är stark och utan vibrato,

och röstläget kan vara på 800-1300 Hz med övertoner på upp till 15000 Hz. Det behövs ett högt lufttryck i lungorna, ett så kallat subglottiskt tryck för att kunna kula. Stämbanden svänger med kanske 1000 ggr/ sek. när man kular och stämbanden är då slutna och inte halvslutna som i falsettsång. Inom forskning, är topp-noterad kulad ton 125 dB att jämföra med normal samtalston på ca 50 dB. Ett jetplan alstrar ca 105 dB. (Rosenberg 2003.)

 

Så man kan härifrån förstå att kulning är mycket kraftfullt.

 

 

Copyright © All Rights Reserved

 

Tel : 070-4611290

E-mail: info@kularkraft.se